Hornhinna
Hornhinnan är glasklar och utgör ögats främre kontakt med omvärlden. Det mesta av ögats brytkraft ligger i hornhinnan. Även små förändringar på hornhinnans yta har en stor påverkan på ögats ljusbrytande förmåga.
Kammare
Mellan hornhinnan och linsen finns främre och bakre ögonkammaren, som skiljs åt av regnbågshinnan (iris). De är båda fyllda med kammarvätska som produceras av strålkroppen. Kammarvätskan, som till största delen består av vatten och salt, rinner först in i den bakre kammaren och cirkulerar sedan via pupillen till den främre kammaren där det finns ett avflöde. Om kammarvätskans avflöde täpps till kan trycket i kamrarna öka.
Lins
Linsen är normalt en genomskinlig och klar struktur placerad precis bakom pupillplanet. Linsen har en finmodulerande effekt på ljusbrytningen. Genom att linsen kan ändra form tack vare ackommodations-musklerna så kan ögat fokusera på olika föremål belägna på olika avstånd och ändå få en klar bild. Detta sker automatiskt via fokuseringsreflexer. Man skulle kunna säga att ögat har ett inbyggt ”autofokussystem”. Hos äldre människor kan linsen börja bli grumlig och till och med ändra färg. Då uppstår grå starr. Grå starr är således grumlig lins vilket ger upphov till grumlig, disig syn, bländningsbesvär och ändrad färguppfattning.
Iris
Regnbågshinnan är den cirkulära struktur som ger ögat dess färg. Man brukar indela ögonfärgen i blå, grön och brunfärgade ögon, men kombinationer förekommer också. Musklerna i regnbågshinnan har betydelse för pupillstorleken. Pupillen är således det tomma svarta plan som befinner sig centralt i regnbågshinnan. Vid starkt ljus så blir pupillen liten. Under mörka ljusförhållanden blir pupillen större. Detta sker helt automatiskt medelst pupillreflexen. Man skulle kunna säga att ögat har kamerans motsvarighet till autobländare.
Strålkropp
Strålkroppen (corpus ciliare) har flera olika funktioner. Den producerar vätskan som finns i ögats båda kammare. Dessutom fäster de trådar som håller linsen på plats i strålkroppen.
Strålkroppen innehåller de muskler som gör att vi kan ackommodera. När strålkroppens muskel spänns slackar trådarna och linsen kan dra ihop sig och bli tjockare, så att man ser skarpt på nära håll. När muskeln sedan slappnar av spänns trådarna så att linsen blir plattare och man kan se skarpt på långt håll.
Senhinna
Senhinnan (sclera) är den yttersta av de hinnor som omger ögat. Den består av fast, vitglänsande bindväv och har till uppgift att skydda ögat och ge stadga så att det kan behålla sin form. Den främre delen av senhinnan är det man kallar ögonvitan. Senhinnan övergår längst fram i hornhinnan.
Åderhinna
Åderhinnan (choroidea) ligger innanför senhinnan och består av bindväv, blodkärl och pigment. Det är en skör hinna vars många blodkärl försörjer yttre delen av näthinnan med syre och näring. Åderhinnan övergår längre fram i ögat i strålkroppen och regnbågshinnan (iris).
Glaskropp
Detta är en klar genomskinlig gele som utfyller huvudparten av ögats inre. Ibland kan det finnas små grumlingar som flyter omkring i glaskroppen och upplevs som rörliga flugor i synfältet. Detta är ett normalt, naturligt fenomen som är något mer frekvent förekommande hos närsynta individer.
Näthinna
Näthinnan sitter längst bak i ögat och fungerar som filmen i en kamera. Bilden som registreras på näthinnan skickas sedan vidare genom synnerven in till hjärnans syncentrum.
Näthinnan består av synceller som överför ljus till kemiska och sedan elektriska signaler som kan tolkas av hjärnan. De synceller som tar emot ljuset kallas ljusreceptorer och finns i två varianter: stavar och tappar. Namnen kommer från formen på cellerna.
Där synnerven lämnar näthinnan finns inga synceller alls. Denna punkt kallas papillen.
Gula fläcken
Gula fläcken kallas också makula och är en liten grop i näthinnan där syncellerna sitter som tätast. Detta är den del av synfältet där man ser riktigt skarpt. Det är gula fläcken som är påverkad vid makuladegeneration, åldersförändringar i gula fläcken.
Synnerv
Synnerven som på fackspråk kallas nervus opticus förmedlar nervimpulser från gula fläcken och näthinnan vidare in till hjärnan och synbarken i hjärnan. Där omtolkas nervimpulserna och en bild uppstår.